En kåsa kaffe

Vi har många järn i elden. Lånar ut grejor, poddar, spelar in videos och testar utrustning. Allt sprunget ur vår vilja att dela med oss av kunskap, lärdomar, prylar och platser. Men en av de absolut roligaste grejorna vi gjort hittills är Camp kåsa!

Allt började under vår egna vintertur i mars 2025. Den som inte blev som vi tänkt eftersom vädret ändrade både planer och rutt, precis som det ofta blir, iaf för oss. När vi då låg där i tältet vid Gåsen i Västjämtland och lyssnade till vinden som drog i tältduken och kände oss precis sådär små inför naturen som jag aldrig lyckats uppleva på annat sätt än i fjällen slog det oss. Tänk om vi kunde visa det här för andra? Kan vi det? Hur då och på vilket vis?

Iden om Camp kåsa var född. Nu behövde vi bara sätta ramarna. Vi älskar vinterfjället men vi fattar att det kan kännas både läskigt och utmanande och kanske finns det några fjällälskare därute som är sugna på att komma ut på vintern men inte törs ta klivet? De vill vi ta med oss!

Vi gjorde ett formulär för att ansöka, öppet för alla men med några tydliga krav. Man ska ha vana av att vara ute under barmarksperioden, att tälta och ha viss vana av att ta sig fram på turskidor eller längdskidor samtidigt som man när en dröm om att kunna komma ut och tälta på vintern. En önskan om att ta sig ut med inget annat än skidor under fötterna och pulkan som följer tätt därefter.

Responsen var otrolig! Över 40 personer ville följa med oss ut, inte kunde vi väl i vår vildaste fantasi föreställa oss att så många vill följa med. Följa med oss!? Efter det började arbetet med att välja ut bara två stycken, det var svårt, men till slut hade vi bestämt oss och det var inte utan att vi var lite nervösa när videosamtalet hoppade igång med Alva och Elias. Våra första Camp kåsor.

Efter det gick det fort och hux flux var dagen kommen då de rullade in på parkeringen hemma hos oss i utkanten av Östersund, kvällen innan vi skulle ge oss iväg. Vi pratade, planerade det sista, gick igenom utrustningen och sen var det dags.

Turen utgick från Anjan i nordvästra Jämtland. Därifrån skulle vi skida via Mansjön mot Sockertoppens raststuga där vi skulle ha vår första tältnatt. Vädret var nyckfullt och vi var förberedda på att planera om att slå läger tidigare om det behövdes men mot eftermiddagen klarnade det upp och vi fick en fantastisk eftermiddagssol när vi skidade de sista kilometrarna mot raststugan.

Väl framme startade arbetet med att sätta upp tält, smälta snö, värma mat och göra allt redo för natten. Vi var glada över att ha planerat turen förbi raststugor för nu kunde vi sitta där inne och umgås medan ljuset försvann utanför innan det till sist var det dags att krypa ner i sovsäckarna.

Dag 2 gick rutten från Sockertoppens raststuga mot Strydalen, över sadeln mellan Aahkantjahke och Stoere Tjohkele. Som tur var hade vi sett leden dagen innan för det vi nu skidade iväg i var en total whiteout! Det snöade och dimman låg så tjock att vi ofta inte såg längre än nästa ledkryss. Humöret var klart bättre än vädret men samtidigt så var jag och Jenny glada över väderskiftningen. Vi är ju faktiskt ute för att kunna bidra med erfarenhet och kunskap och vad är då bättre än att få uppleva fjällen i alla väder?

När vi tagit oss uppför den långa uppförsbacken och vänt ner igen, mot Strydalen, stannade vi och slog upp vårt lilla rasttält för att kunna äta i skydd. Just det här var ett test på den här turen, istället för vindsäck, och vilken kanongrej! Där inne satt vi i drygt en timme, i skydd från vädret som nu stundtals övergick i duggregn, pratade och fyllde på med energi innan de sista nedförsbackarna mot raststugan.

I Strydalen stötte vi på några toppturare som tagit rast i den lilla stugan. Vi surrade lite och när de skidade tillbaka mot sin lägerplats på andra sidan fjället i riktning mot Anjan slog vi upp våra tält och började med kvällsbestyren. Det är en del snö som måste smältas och det är viktigt att komma igång i tid.

Här fick vi några mysiga timmar och vi gjorde ett tappert försöka att torka en del av vår utrustning som nu var dyngsur efter det snöblandade regnet som kom på eftermiddagen. Det kanske kan kännas utmanande att tackla kylan på vinterfjället men det absolut svåraste är faktiskt om det slår om till plusgrader och regn. I -15 eller kallare är det enkelt. Allt hålls torrt och många gånger går det alldeles utmärkt att ha ett par yllevantar för kylan gör att håller sig torrt. Nu var det helt tvärtom och extravantarna fick letas fram i packningen.

Trötta och glada med dagen kröp vi till slut ner i sovsäckarna med den där tudelade känslan att även om det är skönt att komma hem imorrn så är vi ju här, varför ska vi hem redan?

Dag 3 fortsatte vädret i gråa toner och även om det var precis kring minusgrader i Strydalen så möttes vi av tö och rutten snö när vi tog oss över fjället och började skida ner mot Anjan och bilen. Jag drog en rejäl vurpa i snömodden och det var minst sagt spännande att se Jenny susa nerför backarna med pulkan på släp, men, hon stod föga förvånande på benen hela vägen ner. Hon är helt klart den bättre skidåkaren av oss två.

Till slut var vi framme vid bilen, lastade in alla grejor och körde mot Östersund där Alva och Elias hoppade in i sin bil och vi fick vinka av dem när de lämnade oss för att fortsätta söderut och till slut hem till sig.

Efter turen så var det mycket känslor men de starkaste var nog: Hur är det möjligt att det här blev så bra? Och: Törs vi ens göra det igen, det här går väl inte att toppa? För det var verkligen helt fantastiskt att få visa vinterfjällen på vårt sätt och att få dela det med två personer som aldrig fått göra det på det här viset var en lika stor upplevelse för oss som vi förstått att det var för Alva och Elias.

Nu har det gått ett halvår och vi planerar för nästa upplaga. Samma koncept, samma ansökningsprocess. För självklart ska vi göra det igen, det har det aldrig varit någon tvekan om men känslorna efter vår första Camp kåsa var förstås helt naturliga. Åtminstone för oss. Det här är en stor investering för oss, känslomässigt, för vi vill verkligen att det ska bli så bra det bara kan bli och det var inte förrän tältet hängde på tork, pulkorna var på plats i garaget och vi sjönk ner i soffan som vi kunde börja ta in helgens tur. Ta in upplevelsen som vi fått dela med två härliga personer som verkar gilla fjällen lika mycket som oss.

Med de känslorna fortfarande färska i minnet vill vi se till att Camp kåsa 2027 blir lika bra, bättre vette tusan om det är möjligt, för Camp kåsa 2026 var en lyckträff från start till mål.