Vinterdrömmen – En ripjakt i jämtlandsfjällen

Efter veckor av planering och ett oavbrutet intag av väderleksrapporter så var det äntligen dags för fjällturen med stort F. För mig en drömjakt i mina hemmafjäll, Offerdalsfjällen, efter vad jag anser vara den vackraste fågeln av dem alla. Fjällripan.

Med mig på turen var Fredrik från Nordik Distribution, en ny bekantskap som jag så långt bara pratat med på telefon, men samtalen hade varit många de veckor som föregick turen så det kändes roligt att äntligen få ses och spendera ett par nätter tillsammans på fjället. Vi möttes upp hemma hos mig i Östersund innan vi lastade in allt i bilen och styrde nordväst, förbi byn Olden i Offerdal och upp mot fjällen vid Övre Oldsjön. 

Det här är en speciell plats för mig, fjäll som jag gått i sedan jag först kunnat gå, myrar som fyllt hjortronhinkar så långt jag kan minnas och fiskevatten som än idag fortsätter att bjuda på historier värda att berätta framför en knastrande eld i vintermörkret. Nu skulle minnesbanken fyllas på ytterligare och med något helt nytt. Vinterjakt på ripa. Något jag aldrig provat förut men länge lockats av. 

Vi parkerade bilen, spände på oss skidor och pulka, ivriga att ta oss vidare in i fjällen till den tjärn där vi planerat att övernatta de kommande två nätterna. 

Rutten in gick genom jaktområdet och vi rekade inför nästa dag under färden, tyvärr med magert resultat men förhoppningarna var fortsatt höga, här och där såg vi färska spår och betesplatser och nog borde vi kunna hitta igen dem. Efter ett par timmar nådde vi slutligen lägerplatsen, slog upp tältet på isen och jag satte mig i tältet för att fiska medan Fredrik åkte en sväng för att reka ytterligare inför morgondagens jakt. Det dröjde inte lång stund innan jag hade fisk kring blänket och efter lite lirkande låg en fin öring på isen. Efter det lutade jag mig tillbaka på renskinnet i tältet och lyssnade till snön mot tältduken tills jag hörde Fredriks skidor utanför. Han hade hittat några platser med färska spår men det var långt emellan dem så det såg ut som att vi skulle få jobba för finna några fåglar nästa dag. 

Under middagen som bestod av älgburgare med ölbrässerad lök, en av fördelarna med att dra packningen på pulka, planerade vi rutten nästa dag. Vi skulle prova kanterna upp mot kalfjället i en av dalarna som rinner ned mot tjärnen och hittade vi inget där så hade vi ytterligare några idéer kring hur jakten skulle fortsätta. 

När klockan slutligen närmade sig 20.00 borstade vi tänderna och kröp förväntansfulla ner i sovsäckarna till den tystnad som bara snövita fjäll kan ge. 

När vi vaknade låg molnen lika låga som föregående dag och med kaffet på uppkok drog Fredrik upp en fin Öring innan det var dags för det vi var där för. Nu skulle jakten börja! Vi bestämde att dela upp oss på varsin sida av en dal, där skulle vi skida längs trädgränsen och mötas upp längst inne. På grund av både lavinrisk och dålig sikt var vi tvingade att hålla oss lågt och kunde inte fortsätta vidare upp på fjället som vi hade hoppats på men det dröjde inte länge innan vi hade färska spår att gå efter. Jag såg att Fredrik närmade sig vad som torde vara en het plats på sin sida och när han kort därefter ringde så bekräftade han vad jag haft på känn. Det fanns ripa i närheten och han hade hört det välbekanta knorrande som vi så längtade efter! Jag hade däremot ingen lycka på min sida utan styrde istället tillbaka mot tjärnen för att ta upp i nästa dal där jag hade förhoppning om att hitta bättre ställen bland fjällbjörkarna på en sadel mellan fjällen. Fredrik skulle fortsätta för att se om han hittade igen de som han tidigare hört.

Jag la några kilometer under skidorna och började känna att jag kanske var på fel ställe ändå, inte ett spår sedan jag vände tidigare, jag började titta upp på motsatt fjällsida och tänkte att där kanske det är hetare. Innan jag nått botten av dalen stötte jag upp en flock som jag inte sett. I ett trollslag var känslan förbytt och det som nyss kändes hopplöst var nu istället en spännande jakt för att se om jag kunde hitta igen flocken. Jag gjorde några slag runt de holmar med fjällbjörkar där riporna försvunnit in men utan resultat. Spanande med kikaren på barblåsta fläckar och i björkarna men vädret gjorde det svårt. Dimman drog in tätare och i takt med det kom också snön. Det här var sannerligen en knepig situation då både jakten försvårades av vädret samtidigt som jag måste ta hänsyn till att vi var långt ute på fjället där det inte finns så stor marginal för att något ska gå snett. Efter att jag stött upp några av riporna igen så tog jag en paus på fjällsidan, spanade av det som gick mot andra sidan dalen och där! Två stycken fjällripor! För att inte förhasta mig igen satte jag mig ner för en paus och skidade sedan efter stråket de flugit. Min finska lapphund Dimma började vädra strax efter att vi passerat dungen de flög igenom och jag förstod att nu är de i närheten. Mycket riktigt, efter att jag skidat ytterligare 50m hittade jag, vad som förmodligen var, en av de ripor jag såg för en halvtimme sedan. Jag var tyvärr inte den ende jägaren i dalen utan där låg en av riporna, alldeles nyss slagen av en rovfågel. Nu började dock sikten bli sämre och med en hungrig rovfågel kretsande dalen kändes det som att jaktdagen lidit mot sitt slut. Jag skidade tillbaka ned mot tältet och en timme senare la jag mig på sovsäcken med spänd förväntan om att Fredrik haft större lycka än mig själv. 

Han hade dessvärre haft samma problem med vädret som jag själv haft även om han vid ett tillfälle faktiskt tagit bössan från ryggen, bara för att se riporna lätta innan han fick tillfälle att komma till skott. Nåja, ingen har lurat i oss att det här skulle vara lätt och trots det dåliga vädret hade vi faktiskt hittat fågel så nu fanns det goda uppslag inför morgondagen. Kvällen spenderades i tältet där vi över en Gin och Tonic funderade på morgondagens rutt. Om vi istället tog en helt annan väg tillbaka mot bilen så kunde vi skida genom dalen där jag sett mest fågel och på så vis kunde vi jaga oss hemåt genom vad som verkade vara det hetaste området. Det här hade goda chanser att bli succé! Ända fram till att vi vaknade och tittade ut genom tältöppningen. I riktningen mot dalen var dimman tät och i takt med att vi packade ihop lägret så försämrades sikten ned till ett hundratal meter. Våra jaktchanser hade helt gått om intet och innan vi var på väg hade sikten decimerats ytterligare till att vi snart såg bara ett 50-tal meter. 

Nu blev fokus istället att hitta hem genom dimman och bössorna fick ligga kvar i packningen, vi var besegrade av fjället och vädrets nycker. Så är det med fjällväder och planer som ursprungligen sett så lovande ut kan snabbt gå om intet. Men trots frånvaron av ripor i packningen på väg hem så kan jag inte annat än att rekommendera en liknande tur. Det är fantastiskt att ge sig ut på fjället och spendera ett par nätter i tält! Det blir på något vis mer äkta att bo där ute, ge sig iväg längre in i jaktområden än vad som skulle vara möjligt på en dagstur och att få vara där på fjällets villkor.

Nästa år kommer turerna för ripjakt definitivt att vara fler och jag längtar redan till nästa tälttur.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s