Min mamma är min klippa. Fjället som alltid står där oavsett hur mycket det stormar, hon är tryggheten och den villkorslösa kärleken. Jag och mina syskon växte upp med kvinnan som har min djupaste respekt och vördnad. Hon som ger hopp och en trygg famn oavsett hur mycket det blåser runtomkring. Hon som är okuvlig likt en klippa när det krävs men som också är mjuk likt mark täckt av mossa när hon kan. Hon som stöttat oavsett vilka stigar jag valt att ta och som visat mig rätt först när jag själv insett att stigen lett mig åt fel håll. Min mamma som alltid finns där. Min mamma som nu är sjuk.

För att undvika att det här blir en bok sammanfattar jag det kort. Min pappa är en alkoholist. Det var det som mamma räddade oss ifrån när hon valde att gå för många år sedan. Det har runnit mycket vatten under broarna sen dess men som två antagonister i livet har mamma alltid varit kärlek och trygghet och pappa har bidragit till en cynisk och otrygg bild på livet där döden lurat bakom dörren under många år. En dörr som jag öppnat många gånger och varje gång har jag varit beredd på att möta honom, döden. Jag har till och med räknat ut hur det skulle gå till, jag skulle konstatera det som upplevts oundvikligt under alla år, ta en cigarett ur hans ciggpaket, tända den, sätta mig på bron och ringa polisen. Det har inte hänt än, men varje gång jag gläntat på dörren så har en liten del av mig dött och för varje gång har cynismen fått lite mer näring. En motpol till det har alltid varit min mamma. Mamma som för mig är tryggheten och den bottenlösa kärleken som alltid, och oavsett, är helt villkorslös. Och nu är hon sjuk.

I slutet av januari i år fick vi beskedet att mamma har bröstcancer. En dålig form som måste behandlas med cellgifter och det omgående. Jag var med när vi fick beskedet och några veckor senare var det jag som höll i trimmern när vi tillsammans rakade av henne håret. Hon blev, inte helt otippat, snygg i sin nya frisyr. Jag tror det är ett karaktärsdrag, att en stark människa klär i allt. Men jag önskar så innerligt att hon inte behöver vara stark, att inte allt ska behöva vara en kamp. Skulle det finnas nån logisk rättvisa så tycker jag att det är rimligt att mamma har gjort sitt, hon har varit stark så länge, uppfostrat tre barn ensam, vänt på varenda krona varenda månad för att få det att gå ihop utan att vi som barn saknade någonting och framförallt, gett av sin villkorslösa kärlek varje dag. Så nu vaknar cynikern i mig igen för det finns nog ingen kosmisk rättvisa, saker är som de är och de blir som de blir.

Lyckligtvis bor vi på en fantastisk plats. Trots höga matpriser, inflation och oroliga tider så har vi det bra. Vi har en vård som är otrolig och när vi satt där i mottagningsrummet möttes vi inte bara av en trygg och saklig information om vad som komma skall utan det som slog mig allra mest var att bakom masken på sköterskan så möttes vi av snälla och varma ögon. Ögon som lyste av både medkänsla och hopp.

Det är hit jag vill komma. För, jag skulle kunna skriva en lång artikel om att ta tillvara på livet, att göra saker nu och inte skjuta upp. Det är där man lätt hamnar när insikten om att livet är för kort för att skjuta på saker slår en. Men jag tror att det är att missa målet lite. Jag tror att allting egentligen handlar om snälla ögon och hopp. Hopp om en bättre morgondag och att det är vi som bestämmer hur vi vill möta den. Om vi vill ta oss an framtiden med snälla eller cyniska ögon. Tyvärr är inte det den lätta vägen att gå, tro mig, jag vet och även om jag alltid försöker hålla näsan över ytan sjunker jag ner i djupet jag med. Ibland oftare och ibland mer sällan. Det är lätt att bli cynisk och tappa hoppet och du har säkerligen, likt mig, dina egna motgångar och demoner att tampas med. Den kampen tror jag aldrig att vi kan vinna. Tricket är att förstå att vi inte behöver vinna, vi behöver bara fortsätta kämpa. Det är det som är vårt val och har jag lärt mig någonting av min mamma är det att oavsett hur mörkt det ser ut, oavsett motgångar och skit ska vi landa i kärlek, varma ögon och vi ska fortsätta kämpa.

Det här är en lika stor påminnelse till mig själv som en uppmaning till dig att möta världen och människorna runt dig med godhet. Annars finns det liksom inget vettigt kvar. Gör saker med kärlek och godhet som grund för vi kommer inte kunna ändra på allt men vi kan ändra på hur vi väljer att se på och hur vi möter varandra. Den kärleken kommer oundvikligen att skänka ljus i mörkret, inte bara för dig själv utan för alla du möter genom livet. Så idag, idag ska jag möta världen med varma ögon, ge av det jag kan ge av mig själv, jag ska hoppas och jag ska ha snälla ögon. Precis som sköterskan i mottagningsrummet. Precis som mamma.