En tallskog i januari med bössan på ryggen och ett par vita blixten under fötterna. Det är en tradition som jag och två kompisar har tillsammans. Vi är absolut inga proffs på vad som kallas för toppjakt men vi gillar att vara ute i skogen tillsammans. I år var inget undantag och i söndags var vi ute och skidade. Den här gången var vi bara två av tre men ryggsäcken packades likväl med fika, kamera, dunjacka och kikare för en dag i skogen. Jag måste dock erkänna att det var lite väl motigt när klockan ringde på morgonen, barnen har åkt på en riktigt jobbig förkylning så natten mot jakten spenderades delvis i soffan med min dotter som inte kunde sova på grund av hostan. Även fast det är mysigt att sitta och kolla på tecknad film mitt i natten så låg det nära till hands att ligga kvar under det varma täcket när klockan väl ringde, men som alltid så ångrar man sällan en dag utomhus. Med det i tankarna var det lättare att kliva upp.

Det var med förväntan som vi gav oss iväg när det började ljusna. När vi parkerade bilen såg vi genast några orrtuppar som satt i en björk, det var en grymt härlig start på morgonen och även om vi stötte dem så kändes det som att det skulle komma att bli en bra dag! Skidorna spändes på och vi stack iväg. Efter ungefär 15 minuters skidande så såg vi de första svarta fläckarna i tallarna, långt på andra sidan av en myr, och med kikarens hjälp kunde jag lokalisera fler. Kul! Vi verkade ha tur med mycket fåglar i topp! Min kompis började smyga sig på dem men när han närmade sig så tog de till vingarna. Jaja, vi åkte vidare längs myren och spanade av området runt innan vi fortsatte genom markerna. Rätt vad det var så stötte vi upp fem tjädertuppar som satt i de låga tallar vi skidade under, vi stannade till och följde flykten för att konstatera att de träade i några frötallar ute på en kalyta. Min tur. Jag försökte hitta en lämplig väg för ansmygning och lyckades ta mig, relativt osedd, närmre tallen. Tjädern satt kvar och jag hittade stöd mot en rotvälta.

Det är en svårbeskrivlig känsla. Ett slags eufori blandat med melankoli på samma gång när jag ser tjädertuppen falla mot marken efter att jag avlossat mitt skott. Det var min första tjäder och det är med ett stort mått av tacksamhet som jag går fram mot tallen för att hämta den ur snön där den ligger. Det är en vacker tupp som jag sedan bär med mig tillbaka till skidorna och platsen där vi tänder upp för att laga dagens lunch och koka en panna kaffe.

Gulaschsoppan värmer gott och det är dags att fortsätta jakten. Skidorna glider lätt på snön och solen är med oss ett litet tag innan den dyker ner bakom fjället igen. Gång på gång så tar jag fram kikaren och spanar över trädtopparna för att flera gånger få se dessa majestätiska fåglar sitta och beta i talltopparna. Att se dem sitta där är givetvis ingen garanti för att vi kan komma tillräckligt nära men det är spännande att se dem och innan dagen är slut så har vi båda två tjädrar fastspända bak på våra ryggsäckar.

Det var med trötta kroppar som vi satte oss i bilen igen för att bege oss hemåt efter en fantastisk dag. För det var en sån där magisk dag då allt bara stämde. Flera gånger tidigare så har vi åkt långa sträckor på skidor för att se få eller inga fåglar under hela dagen. Det fina är däremot att oavsett så har våra toppjaktsdagar alltid varit en källa till fina minnen, minnen som jag är lika glad för att stoppa i ryggsäcken som tjädertupparna vi hade med oss hem denna gång. Det är essensen av jakten för mig då upplevelserna kan vara lika starka oberoende av om bössan tagits fram eller inte.