Det här var något speciellt. Jag har varit med i hemmalaget nu i två höstar och innan dess bara ströjagat älg hos en kompis när det passat. Jag tycker egentligen älgjakten är ganska tråkig. Sitta blixt stilla på ett pass och frysa i timtal bara för att sen höra hur det smäller hos passgrannen eller lyssna till hundskallen som drar allt längre bort med en älg som sprungit ur marken. Gemenskapen i laget är den stora behållningen med älgjakten för mig. Surret i slaktboden och de stilla morgnarna lutade över en kaffekopp när passen ska lottas ut. Det är, för mig, det fina med älgjakten. Det ska också sägas att jag har varit lite nervös för första älgen. Det går ofta fort, är lite tajta pass och jag vill verkligen känna att jag har kontroll över situationen innan jag skjuter. Därför har småviltsjakten och ensamjakten passat mig så bra. Ingen annan är beroende över huruvida jag skjuter eller inte. Nu finns det givetvis ingen press från medlemmarna i laget men det är ändå ett ansvar att förvalta älgstammen, avstår jag ett skott så innebär det fler dagar i skogen för jaktlaget och även om vi gillar jakt så har vi alla andra sysslor att sköta också. Så. Jag har ändå funderat på det en del och hoppats att första tillfället skulle vara lugnt och fint. Precis så blev det.

Smygandes ut på en hyggeskant kom hon. Lugnt och stilla, kikade runt, hajade till när jag osäkrade bössan men fortsatte ut strax därpå och då var jag redo. Allt gick precis som det skulle, hon blev kvar på platsen och jag kunde andas ut och känna glädjen och den sällsamma känslan som infinner sig efter varje fällt djur. Det är en blandning av lycka och melankoli på nåt fint vis. Glad för en lyckad jakt men med en stor respekt för det liv som är taget. Det här är ett minne som jag kommer vårda ömt.