Jag äter kött. Ergo. Jag är en köttätare.

Diskussionen kring huruvida jakt är rätt eller fel är komplicerad, mer omfattande än vad som först antas och inte speciellt svart eller vit. Men den börjar med en så enkel sak som att äta eller inte äta kött.

När jag växte upp så hade vi lite djur på gården. Höns, kalkoner, nån sommar får och ett par getter. Min morbror som bodde tvärs över vägen från oss hade köttdjur, jagade och min mamma jagade älg. Vår frys fylldes därmed med kött från byn. Kött från oxar som jag hade mockat åt och hjälpt fånga in många morgnar innan jag klev på skolbussen. Kött från älgar som jag sett beta i åkerkanter och på hyggen. Vi visste ibland, som många andra men långt ifrån alla, vad djuret vi åt hade haft för namn. Jag lärde mig därför redan som barn vad det innebar att äta kött. Det är så enkelt som att för att jag ska få en köttbit på tallriken så kräver det att ett djur dör. Det är inte konstigt för så har det alltid varit.

Problemet, som jag ser det, är att idag så hamnar vi så långt ifrån detta när vi går och köper vårt paket smörgåspålägg på affären att vi inte ens ägnar det en tanke. Och det förstår jag. Inte ska man väl behöva tänka på det varje gång när man stressad försöker hinna handla ihop till en middag samtidigt som trötta barn vill hem efter skolan? Men kanske är det precis det vi borde. För gjorde vi det så kanske vi skulle ställa högre krav på det köttet vi köper. Ställa högre krav på djurhållning och ursprung istället för att stirra oss blinda på prislappar och reaskyltar.

Jag har full respekt för att man väljer att inte äta kött och det är en annan diskussion än den jag försöker bena lite i nu. Jag hyser också respekt för att man väljer att äta kött men inte vill vara en del av vägen från hagen eller skogen till tallriken. Det är helt okej. Men jag vill att det ska finnas en medvetenhet om vad som krävs för att just jag ska få äta min fredagstaco eller söndagsstek.

För mig krävs det att jag är ute i skogen, timmar efter timmar och till slut, om jag har lite tur och har gjort allting rätt, så krävs det att jag kröker fingret runt avtryckaren. Det är sällan lätt och kommer aldrig utan eftertanke men det gör att jag vet att middagen jag ställer på bordet är bra. Det här vill jag lära mina egna barn precis som jag har blivit lärd ända från liten. Huruvida de senare väljer att fortsätta äta kött eller sluta med det är helt upp till dem men jag vill ge dem förutsättningarna att förstå vad det handlar om. Det är mitt ansvar. För om jag ger dem förutsättningarna att förstå så ger jag dem också chansen att på riktigt respektera både vilda och tama djur. Åtminstone som jag ser det.

För är det inte så att det är enklare att kasta ett bortglömt köttfärspaket, eller middagsrester som hamnat längst in i kylen lite för länge, om man inte tänker på att ett djur har fått sätta livet till för att det där köttet skulle hamna i min kyl från första början? Det tror jag. Jag vet att den där rådjurssteken som vi åt igår, och som det nu finns rester av, kommer från bocken som jag lockade in i augusti. Bocken som jag spanat på året innan. Han som jag försökt lura många gånger, hyst den största respekt för och till slut lyckades överlista. Det köttet tänker jag inte glömma bort för att sen kasta en vecka senare.

Detta är min enkla och kortfattade förklaring. Det är inte enkom så här enkelt och det finns många aspekter att ta hänsyn till där ansvar kring jakt och uttag ur viltstammar är en del. Jag vill inte försöka förklara allt och jag är långt ifrån någon expert men jag tycker att det kokar ner till vad jag väljer att ställa fram på middagsbordet.

Ytterligare en sak jag också vill beröra är den ömsesidiga respekten och viljan att lära av varandra. Som jag nämnde så respekterar jag de som väljer att inte äta kött, de som väljer att göra det men inte vill vara en del av jakten eller slakten och givetvis också de som väljer att själva se till att köttet hamnar i frysen. Det här tycker jag är viktigt. Vi har alla något att lära av varandra och om vi bara är öppna för att göra det så kommer det bli så. Jag tror att ingen av oss har rätt eller, om du så vill, så har vi alla rätt. Därför är det inte nödvändigt med infekterade diskussioner där vi ska stånga oss blodiga för vår sak. Istället kommer vi längre genom att lyssna på varandra.

Därför vill jag be dig; respektera oliktänkande. Jag tror nämligen att det är det enda sättet som vi kan mötas på och det är ett väldigt effektivt sätt för att öka sin egen kunskap och förståelse. Oavsett vad frågan handlar om.